Delade meningar om vänsterns ruin-förslag

Carin Högstedt (v):s förslag till Regionförbundet Södra Småland att rekonstruera slottsruinen har skapat debatt bland Växjöborna. På smp.se har 1 440 besökare det senaste dygnet röstat om vad de tycker om förslaget. 49 procent tycker att det är ett bra förslag medan 44 procent tycker att man ska låta ruinen vara en ruin. 7 procent bryr sig inte. Signaturen Svensson skriver: "Ett bra förslag! I nuvarande skick är det bara en stenhög från fornstora dagar" och signaturen steff menar att det skulle bli lönsamt att renovera ruinen då den lockar turister och därmed ger klirr i kassan.
Många av argumenten emot förslaget handlar om att man inte bör slösa med skattepengar. Signaturen krille tycker att man ska satsa på skolorna i stället och Johnny påpekar att "nog måste det finnas bättre sätt att disponera våra skattepengar än att bygga borgar som påminner om svunna tiders förtryck".
Den fyndigaste kommentaren stod Johan G för: "Att vänstern skulle göra allt för att bevara borgarna hade jag aldrig trott!"
___________________________________________________________________________________________

Så skriver smålandsposten
Jette bra idé har alltid drömt om detta tycker jag själv :)

___________________________________________________________________________________________ 

Inblick ges i 1500-talets slott

Foto: Per-Erik Sandebäck

Karin Svensson har jobbat i två och en halv månad med att tillverka modellen av Erik XIV:s paradvåning som fanns på slottet på 1500-talet.

 

LäS MER

• Delade meningar om vänsterns ruin-förslag

På onsdagen invigdes den modellen av paradvåningen som har tagits fram i samarbete mellan Smålands museum och skulptören Annika Svensson. Modellen föreställer ett besök som hertig Erik, senare Erik XIV, gjorde i januari 1559, strax efter att han blivit far till dottern Virginia.
– Han ville dels jaga och dels komma bort från dottern och dotterns mor, Agda Persdotter. Därför åkte han från Kalmar för att roa sig, berättar Håkan Nordmark som är museipedagog.
I ett år har Smålands museum jobbat med att ta fram fakta om hur paradvåningen såg ut, vilka kläder gästerna bar och vad de åt. Tack vare gamla listor där en hel del information om exempelvis vilka tallrikar som användes finns bevarade, samt utgrävningarna på 1920-talet, kan man vara ganska säker på att det såg ut som modellen visar. Dessutom har de som arbetat med projektet inspirerats av Kalmar slott som byggdes av samma byggmästare under samma period, till exempel när det gäller fönstren i röd ockrafärg.
– Det finns mycket som är väl dokumenterat från den här tiden och därför är det mycket troligt att det såg ut så här, säger Karin Nilsson som är antikvarie på Smålands museum.
Men Annika Svensson, som har arbetet med modellen i två och halv månad, har ändå fått gissa sig till en del.
– När det står att stolsdynorna är gula och gröna har jag fått gissa mig till exakt hur de såg ut. Men med hjälp av böcker och gamla målningar tror jag att jag har fått en ganska riktig bild, säger hon.
Syftet med projektet har varit att väcka historieintresset till liv och man vänder sig framför allt till barn. I framtiden hoppas Smålands museum på att kunna framställa modeller av andra delar av slottsruinen.
____________________________________________________________________________________________

Kronoberg slotts ruin idag
om man inte gör något nu så är allt bara en stenhög om 100 år!!
Bygg upp kronoberg slott!








Kronoberg slott som störst 1500-tal 

Kronoberg tillhörde under medeltiden Växjö stifts biskopar. De tillbringade mycket av sin tid på slottet. Kronobergs slott drogs in till kronan av Gustav Vasa vid reformationen. På en holme nära stranden i Helgasjön började biskop Lars Michelson uppföra ett stenhus 1444. Danskarna förstörde det under kriget år 1469. Det byggdes åter upp efter freden 1472. År 1542 erövrades slottet av Nils Dacke, och återtogs först efter Dackefejdens slut året därpå. Slottet befästes sen av Gustav Vasa, särskilt 1547, och blev en stödjepunkt i denna del av Småland.

1569 bestämde Johan III att Kronoberg skulle befästas ytterligare, men det blev aldrig gjort. Följden blev att slottet 1570 intogs av danskarna och brändes. Senare förstärktes Kronoberg 1576-1580 och även av hertig Karl från 1596. Ändå erövrades det med lätthet av danskarna under Breide Rantzau i slutet av januari 1612, varefter det brändes ned på nytt.

Först 1616 började återuppbyggnaden, och ännu under Karl XI:s tid var Kronoberg i någorlunda bra skick. Därefter har det förfallit och är nu en fyrkantig ruin med torn i hörnen.

Solliden är ett svenskt slott på Öland. Slottet är svenska kungafamiljens sommarbostad och kung Carl XVI Gustafs privata egendom. Det är beläget i Räpplinge socken, nära Borgholms slottsruin och stod färdigt 1906.

Solliden anlades av drottning Victoria som hade fått inspiration av flera besök i den svenske läkaren Axel Munthes italienska villa San Michele på Capri. Victoria hade hela sitt liv besvär med sin hälsa men trodde att Ölands milda klimat skulle lindra hennes besvär. Hon gav i uppdrag åt arkitekten Torben Grut att komma med ett förslag och den 25 september 1903 anlades grundstenen. Solliden kan sägas motsvaras av den danska kungafamiljens sommarresidens Marselisborg slott.

Den exakta utformningen av villan skedde i samråd mellan Victoria och Grut; det finns ett hundratal brev bevarade där de två diskuterar stora och små detaljer, bland annat utformningen av taket. Med hjälp av Munthe kunde Victoria köpa byggnadsdetaljer och statyer från Italien. Den 15 september 1906 kunde Victoria flytta in.

Efter drottning Victorias död ärvdes Solliden av Gustaf V under vars tid villan försågs med elektricitet och elektrisk värme. Gustaf V testamenterade Solliden till arvprins Carl Gustaf men lät villan disponeras av kronprinsens mor prinsessan Sibylla. Drottning Silvia besökte Solliden första gången 1973, och lät plantera nya sorters träd i den omgivande ekskogen, bland annat tuja och tulpanträd.^[1]

Villan består av tre våningsplan där bottenvåningen består av ekonomilokaler. Den andra våningen består av en entréhall, salong, matsal samt gästrum. Från entréhallen finns en trappa upp till tredje planet där det finns sovrum, salong och skrivrum samt en liten trappa ned till andra våningen. I vindsplanet finns ytterligare några små rum.

Förutom själva villan finns det ytterligare några byggnader. Vid bygget flyttade man på en äldre torpstuga som redan fanns på platsen och som sedan 1948 har använts som lekstuga. Uppvaktning och gäster bor i en byggnad som kallas Kavaljershuset (tidigare Jägarhyddan). Det finns också några ekonomibyggnader och stall.

Söder om villan ligger en pergola med slingerväxter som växer runt pelarna. Söder om denna ligger en italiensk trädgård utsmyckad med statyer och krukor. Söder om den italienska trädgården ligger en engelsk park med stora gräsytor och ytterligare skulpturer. Drottning Silvia har låtit uppföra fuchsiaarkader där.

Väster om villan ligger en rosenträdgård samt en krocketplan och ett lusthus. Nere vid Kalmar sund ligger en hamn med vågbrytare och badhus.

Uppväxt

Gustav IV Adolf föddes på Stockholms slott som son till Gustav III och Sofia Magdalena av Danmark. Tidigt uppkom illasinnade rykten om att fadern, Gustav III, inte skulle ha varit far till barnet, utan en finländare, Adolf Fredrik Munck, som varit behjälplig vid kungaparets sexualdebut. Trots att kungaparet visade alla tecken på ett lyckligt äktenskap vid tiden för drottningens första graviditet fördes ryktet vidare, till och med av Gustav IIIs bror hertig Karl och av honom till brödernas höga moder Lovisa Ulrika, vilket ledde till en brytning mellan kungen och henne, som inte bilades - och knappt ens då - förrän på Lovisa Ulrikas dödsbädd. Gustav III och Sofia Magdalena fick en son till år 1782. Kungen engagerade sig djupt i den äldre sonens uppfostran. Således fick han en egen guvernör (d.v.s. informator), det pedantiska riksrådet Fredrik Sparre, redan vid två år och åtta månaders ålder. Vid tio års ålder tilldelades han serafimerorden. Tretton år gammal genomlevde Gustav Adolf mordet på sin far, ett trauma som satte djupa spår. Somliga har menat att detta även präglade hans liv.

Regeringstid

Gustav IV Adolf som fjortonåring

Motvilligt tog han över regeringen, med farbror hertig Karl som förmyndare - men ett förmyndarskap som i praktiken övertogs av Gustaf Adolph Reuterholm, vars far, riksrådet Esbjörn Christian Reuterholm, hade tillhört oppositionen mot Gustav III. Hans informator blev senare kanslirådet Nils von Rosenstein. Han lärde sig latin och, ovanligt för en svensk kung, också finska - ironiskt med tanke på att han senare förlorade Finland och blev dess siste svenska regent.

Som kung antog han valspråket Gud och folket. Som myndig kung gifte sig Gustav IV Adolf år 1797 med Fredrika Dorothea Wilhelmina av Baden. Äktenskapet var mycket lyckligt och i motsats till sin far var han påtagligt intresserad av erotik, så pass att riksmarskalken Axel von Fersen i mjuka ordalag försökte be kungen att vara försiktig och "skona drottningens hälsa".

Från november 1806 till maj 1807 styrdes Sverige från Malmö. Kung Gustav IV Adolf bodde med sin drottning Fredrika och tre kungabarn i Residenset vid Stortorget. Och med kungafamiljen följde hovstaten och delar av den diplomatiska kåren varför också angränsande byggnader togs i anspråk. I stort sett hela norra sidan av torget disponerades av de förnäma gästerna. Under ett halvår var således Malmö, om inte officiellt så åtminstone de facto Sveriges huvudstad.



Nedgång och fall



Gustav IV Adolfs politik och envishet vid tiden för Napoleons marsch genom Europa ledde till att förtroendet för honom som regent minskade, vilket berörde honom mindre eftersom han var övertygad om giltigheten av kungadömet av Guds nåde.

Gustav IV Adolfs personliga avsky mot franska revolutionen och Napoleon, liksom hans åsikt att Sverige var beroende av handeln med Storbritannien och hans orealistiska syn på Sveriges militära styrka bidrog väsentligt till att Sverige allierade sig med Storbritannien i protest mot kontinentalblockaden, efter att försök att tillsammans med Danmark och Ryssland hålla sig neutral i konflikten misslyckats, och råkade därmed i krig med de båda stormakterna Frankrike och Ryssland. Det så kallade Finska kriget 1808-09 gick illa, och hela Finland var ockuperat. Missnöjet med kungen hade växt under flera år och nu gick hans motståndare till handling. När kungen i mars 1809 beslutat sig för att ta befäl över södra armén, under pågående större krig med Ryssland i Finland, gick generalen Carl Johan Adlercreutz den 13 mars, med sex andra personer, upp på slottet och förklarade att

De arresterade kungen och han sattes med sin familj i husarrest på Gripsholms slott.

Den 10 maj samma år avsattes han av ständerna genom en statskupp och han och hela hans familj, inklusive den tioårige kronprinsen, förklarades vara den svenska kronan för all framtid förlustiga.

Överste Gustafsson


Efter en anhalt i Köpenhamn begav man sig vidare till hovet i Baden, drottningens hemland. Förgäves försökte Gustav Adolf hävda sin rätt till Sveriges tron men hans liv var förstört - hans far mördad och han själv avsatt från tronen. Gustav bodde nu med sin familj i Basel i Schweiz. Situationen ledde också till att äktenskapet med Fredrika upplöstes 1812. Som frånskild svensk ex-kung förde han därefter ett kringflackande liv på kontinenten som "greven av Gottorp", och senare, överste Gustafsson. Han hade ett flertal älskarinnor och med tre av dem fick han barn. En kvinna fick han trillingar med. Det enda barnet han erkände var sonen Adolf Gustavsson (ca. 1820-1900) som han fick med sin älskarinna Maria Schlegel.

I oktober 1833 begav han sig till Weisses Rössli ("Vita hästen"), ett värdshus i St Gallen i Schweiz. Där dog han också fyra år senare i ett slaganfall den 7 februari 1837 ensam, alkoholiserad och utfattig.

Efter kronprinsens, sedermera regentens, Gustaf V, giftermål med Gustav Adolfs dottersondotter Victoria av Baden 1884, återbördades hans stoft från Oldenburg till Riddarholmskyrkan i Stockholm. Därefter påbörjades också en omvärdering av hans tidigare i Sverige svårt fläckade eftermäle.

Karl IX, Hertig Karl, född på Stockholms slott 4 oktober 1550, död på Nyköpingshus 30 oktober 1611, var kung av Sverige 1604-1611. Han var riksföreståndare och de facto regent^[1] redan 1599-1604.

Karl IX var son till Gustav Vasa, bror till Erik XIV och Johan III, far till Gustav II Adolf, morfar till Karl X Gustav samt farbror till Sigismund. Han gifte sig 1579 med Maria av Pfalz (1562-1589). År 1592 gifte han sig med Kristina av Holstein-Gottorp (1573-1625).

Liksom brodern Erik XIV antog Karl IX sitt höga regentnummer på grundval av de fantasifyllda regentlängder som vid denna tid utarbetats av historikern Johannes Magnus. I själva verket finns det endast två historiskt belagda svenska kungar med namnet Karl före Karl IX.

Johan III, född 20 december 1537, död 17 november 1592, var kung av Sverige 1568-1592. Han signerade sig titeln storfurste av Finland den 3 augusti 1577.

Johan III var son till kung Gustav I och drottning Margareta och far till Sigismund. Han var bror till Karl IX och halvbror till Erik XIV. Han var gift från 4 oktober 1562 med Katarina Jagellonica (1526–1583) och från 21 februari 1585 med Gunilla Johansdotter (1568-1597).

Erik XIV föddes på Stockholms slott klockan 9 på morgonen den 13 december 1533. Före två års ålder förlorade han sin mor, och innan han ännu fyllt tre hade han fått en styvmor, Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud).

Erik fick en ytterst god uppfostran. Hans förste lärare blev den lärde tysken Georg Norman, vars tjänster dock snabbt behövdes på andra håll inom den svenska statsförvaltningen. Han ersattes av den franske kalvinisten Dionysius Beurreus, som även undervisade Eriks bror Johan, och verkar ha varit uppskattad av båda.

Erik nådde höjden av sin tids bildning: han hade utmärkta insikter i främmande språk och matematik, var väl bevandrad i historia och skrev med en smak och en skärpa, som röjde hans förtroliga bekantskap med retoriken och logiken. Han var även välbevandrad inom astrologi. Han var dessutom en mästare i ridderliga idrotter, sjöng och spelade (luta) väl samt kunde teckna skickligt. Framträdande dåliga egenskaper hos Erik var hans koleriska och misstänksamma läggning, vilket även uppvisades av såväl hans far som hans bröder.^[1]

Från det att Erik började uppträda offentligt, kallades han "utvald konung" (efter riksdagen i Stockholm 1560, ännu före faderns död, Sveriges "arvkonung"). År 1557 fick han i förläning Kalmar och Kronobergs län samt Öland (vartill 1559 kom Tjust) och höll därefter sitt hov i Kalmar. Där fann bland andra Jöran Persson, som blivit förvisad av kung Gustav från hans hov, en tillflykt och lade grunden till sitt inflytande.

Efter att Erik 1558, mot faderns vilja och i samarbete med sin broder Johan, genom först Beurreus och sedan genom Nils Gyllenstierna, givit sig på giftermålsförhandlingar med drottning Elisabet av England, blev förhållandet mellan fader och son mycket spänt. Fastän han inte uppmuntrades mycket av henne, fortsatte Erik – stundom under utbrott av vildaste svartsjuka (jämför Robert Dudley) – sitt frieri (fastän han 1562 fick rent avslag, uppvaktade han henne ännu 1565 med kärleksbrev). Han stod i begrepp att själv fara över till England, då faderns död (29 september 1560) fick honom att för tillfället inställa resan.

Efter sin tronbestigning 1560 skyndade Erik att ta vara på sin makt, framför allt gentemot sina bröder, vilka fadern lämnat betydande delar av riket såsom ärftliga hertigdömen, men vilkas ställning till kronan han inte närmare bestämt. Erik uppvisade en hög grad av politisk klokhet, då han genom Arboga artiklar 1561 betog hertigarna all tanke på att vara något annat än kungens undersåtar. Man har föreslagit, att Erik ytterligare strävat efter att minska avståndet mellan hertigarna och sina övriga undersåtar, då han vid sin kröning den 29 juni 1561 införde greve- och friherrevärdigheterna i Sverige. Dessa tjänade dock snarare till att knyta adeln närmare till sig, vilket han även gjorde genom att avstå från vissa av de gods hans far dragit in.^[1] 

Osämja mellan bröder

Redan vid arvskiftet efter fadern hade Erik gjort sin kungliga myndighet gällande på ett sätt som förargade Johan, hertig i Finland, och Arboga artiklar var inte ägnade att blidka honom. Även andra motsättningar uppstod mellan bröderna. År 1561 tog Erik Tallinn i sitt beskydd och började erövra i Estland. De blev bestämmande för riktningen av Sveriges utrikespolitik under århundraden, eftersom de inledde Sverige på erövringens väg, lade grunden till dess välde på andra sidan Östersjön och inledde den förbittrade kampen över kontrollen över området, med Polen och Ryssland som främsta medtävlare, även om också Danmark hade intressen i området.

Eriks erövringar korsade Johans planer på landvinningar i samma trakter, som låg nära dennes hertigdöme. Dessa planer hade Erik före sin tronbestigning understött. Johan sökte istället – mot Eriks uttryckliga vilja – Polens hjälp för att nå sitt mål och gifte sig 1562 med Katarina Jagellonica, lånade ut betydande summor till den polske kungen och fick som pant för lånet sju fasta platser i Livland. Dessa låg i gränslandet mot det område som Erik kontrollerade, och var troligen tänkta att hindra denne från att utsträcka sina erövringar ytterligare. Han beordrade istället sitt krigsfolk att särskilt inrikta sig mot dessa slott, och två av dem föll även i hans händer.^[1]

Erik såg spår av förräderi i Johans beteende. Knappt hade Johan kommit hem från Polen till Åbo, förrän Erik med häftighet uppmanade honom att förklara sig för Polen eller Sverige. Johan blev förnärmad och svarade undvikande. Några oförsiktiga yttranden av en väpnare som varit i Johans tjänst stegrade kungens misstankar till det yttersta. Han stämde Johan (23 april 1563) att svara på anklagelser för högförräderi och lät riksdagen (7 juni 1563) döma honom till döden. Då han satte sig till motvärn i Åbo, lät Erik anfalla honom. Johan gav sig fången (12 augusti 1563), benådades till livet, men inspärrades samma år på Gripsholms slott. 

Bröderna tar ton

Det högtidliga andra bröllopet med Karin i Storkyrkan den 4 juli 1568 samt hennes därpå följande kröning som drottning Katarina blev droppen som fick bägaren att rinna över, och den 5 juli 1568 startade upproret. De mördade herrarnas släktingar förenade sig med hertig Johan, vars maka Erik tvingats (februari 1567) lova att utlämna till tsar Ivan den förskräcklige för fredens bevarande (ett löfte han dock senare försökte förhandla bort), och som tillsammans med Eriks yngste bror, hertig Karl, 12 juli 1568 höjde upprorsfanan. Den 29 september samma år gav sig Erik, övergiven av alla sina släktingar och förrådd av sitt folk, på Stockholms slott fången åt sina bröder. 

Den 26 februari 1577 avled Erik. Författare från slutet av 1500- och från 1600-talet har ingenting märkligt att berätta om Eriks död. Samuel von Pufendorf ("Continuirte einleitung", tr. 1686) omnämner för första gången i tryck att Johan beordrat Eriks avrättning medelst gift (antagligen hämtade han uppgiften ur Johannes Messenius' "Scondia illustrata", som då endast var tillgänglig i manuskript, och som även innehåller uppgiften om att det skall ha varit förgiftad ärtsoppa). De flesta historiker från 1700- och 1800-talen vidhöll denna uppgift. Senare författare ansåg, vissa på grund av de skriftliga källorna, andra av medicinska skäl, att Erik dött en naturlig död. Vid en gravöppning under ledning av anatomiprofessorn Carl-Herman Hjortsjö och förre riksantikvarien Martin Olsson påbörjades den 20 januari 1958 en undersökning av Eriks kvarlämnade stoft, och betydande mängder arsenik hittades i kroppen. Efter att ha utfört ingående textilhistoriska, kemiska och medicinska analyser kom man fram till att "fynden i sin helhet ger … fullt stöd för antagandet att Erik XIV blivit förgiftad med arsenik".^[1]

Hans stoft förvaras i Västerås domkyrka.

Domkyrkans nuvarande exteriör är stramt klassicistiskt utformad med fyra uppdragna skärmfasader och fyra torn. Kyrkans arkitekt, Nikodemus Tessin d.ä., inspirerades av renässansens kyrkor i Rom och detta schema med tvåvåniga fasader i norr och söder är hämtat därifrån. Vid utformningen har Tessin bl a tagit hänsyn till kyrkotomtens långsträckta form, varför han skapade en bred fasad som famnar torget och leder besökaren till portalen i dess mitt.

Domkyrkan har tre kyrkklockor, samtliga från 1600-talet och hämtade från den medeltida Storkyrkan.

Kalmar Domkyrka är en av de få oförändrade byggnaderna från vår stormaktstid. Interiören blev utformad enligt den evangelisk-lutherska läran med altaret som blickfång. Kyrkorummets inredning och inventarier återspeglar den svenska stormaktstiden med, gravar, epitafier och ett praktfullt barockaltare. Detta altare ritades år 1704 av Nikodemus Tessin d.y. och visar den treenige Guden: Fader, Son och helig Ande. Det äldsta fasta inventariet i domkyrkan är predikstolen, som skulpterades av bildhuggaren Baltzar Hoppenstedt vid mitten av 1600-talet. Den är överförd från den tidigare Storkyrkan. Korets golv utgörs av gravhällar från 1600- och 1700-talet och många av dem har ett stort konstnärligt värde. En dörr vid sidan av koret leder till Kristofferkoret, vilket är uppkallat efter Kalmar stads skyddshelgon, den helige Kristoffer. Kapellet används för enskild andakt och mindre gudstjänster.

Kalmars historia präglas av att staden byggts och vuxit vid vattnet. Det är till största delen över vattnet som omvärlden kommit till Kalmar. På en och samma gång har staden åldrats och föryngrats. Kalmar har börjat som en handelsplats vid en hamn belägen vid en mycket gammal handelsväg. Namnet träder första gången in i historien på en runsten i Södermanland från 1000-talet, där det berättas om en man som blev dräpt i Kalmarna sundum, det vill säga Kalmarsund. Kalmar är sannolikt ett gammalt svenskt ord för stengrund. Stenbankarna – Kalmarna – syns tydligt från Ölandsbron vid lågvatten. Eventuellt nämndes Kalmar först av sjöfarare som benämning på en farlig svårseglad passage.

Flera forskare har tolkat Kalmar som en senast år 1200 planmässigt anlagd stad, men man har också ansett att det före stadssamhället har funnits ett försvarstorn. Järnexporten har spelat en viss roll vid stadens tillkomst.

Vid mitten av 1200-talet var Kalmar en av Sveriges viktigaste städer, en efter nordiska förhållanden blomstrande handelsstad, som dominerades av rika handelsmän av tysk härkomst. I synnerhet anses dessa ha kontrollerat utrikeshandeln. Exporten bestod av tjära, sten och bräder, smör, råg, hudar och tidigt av järn. Stenen bröts ur det öländska kalkberget. Tjära och bräder kom ur Smålands skogar. Saltet var en viktig importvara. Andra vanliga varor som togs hem från utländska orter var öl, vin, tyg, malt och kryddor. Kalmar hade viktiga förbindelser med medeltida Hansan (tyskt handelsförbund). Ända fram mot Gustav Vasas tid tycks handeln till betydande del ha legat i tyska händer.

Men det finns en lång historia i Kalmartrakten före medeltidens. Den ger sig till känna vid den nuvarande stadens ytterkant, där land och stad steglöst övergår i varandra. En krans av järnåldersgravfält visar att bebyggelsehistorien i Kalmar sträcker sig tillbaka till förhistorisk tid. De flesta av de flera tusen fasta fornlämningarna som är belägna inom Kalmar kommun härrör från järnåldern. 1987 gjorde arkeologer intressanta upptäckter i Tingby en mil väster om Kalmar. Enligt en omdiskuterad tolkning skall den då funna boplatsen vara mer än 8 000 år gammal. Forntidens människor lade ner mycket arbete vid utformningen av den sista viloplatsen. Inte långt från Kalmar flygplats bildar sju stenar en krets, en domarring. Här är kanske begravningsplatsen för en forntida bondby. Flygledartornet skymtar fram bortom åkrarna, och man ser de stora kontrasterna mellan dagens verksamhet och gravfälten som har daterats till järnålderns yngsta del 500-1500 e.Kr. Därefter går forntiden över i medeltid. 

Under Kalmarkriget 1611-13 förstördes en stor del av dåvarande Kalmar. 1611 har ansetts vara stadens genom tidernas olyckligaste år. I myterna om det olyckliga kriget spelar Krister Some, en stor roll. Han sägs vara en förrädare som kapitulerade och uppgav slottet till den danska kungen Kristian IV. En befälhavare som överlämnar sig till fiender riskerar alltid att bli betecknad som förrädare. Some har kallats den svarta figuren i Kalmars historia, folket har dömt honom hårt. Generationer av barn har spottat på den bild på slottet som anses föreställa Some.

Staden Flyttas

Slottet och den brända och förstörda staden var under två år i danskarnas händer. När staden sedan under mycket möda hade byggts upp igen kom den svåra branden 1647. Flera år tidigare bestämde man att staden skulle flytta från det utsatta läget vid slottet till Kvarnholmen, som var lättare att försvara. 1647 togs det slutliga beslutet att staden skulle flyttas. Det tog lång tid trots befallning av kungen att flytta en av rikets största städer efter ett halvt årtusende på samma plats. Kvarnholmen befästes med vallar och bastioner. Innanför stadsmuren stakades en symmetrisk stadsplan ut med raka gator kring länsresidenset och kyrkan, staden byggdes upp efter ritningar. Det nya Kalmar blev en fästningsstad, riksgränsen flyttades söderut. Sedan blev Sverige större, Kalmar förlorade i betydelse och blev en provinsstad.

En bit in på 1800-talet började Kalmar växa utanför fästningsstaden. Med järnvägen 1874 bröts vallarna framför järnvägsstationen igenom och delar av slottsfjärden utfylldes. Teatern och frimurarehotellet byggdes. Västerport vid fängelsebron nedanför gamla vattentornet var stadens infart på landsidan. Vindbryggan, som en gång fanns där, togs bort på 1800-talets första del och ersattes av den färdiga tullbron 1850. Linné var fascinerad av Kalmar och alla stenhus som var ovanliga utanför Stockholm på 1700-talet. De vittnar om att byggherrarna var rika trots de hårda tiderna. Än idag bär Kvarnholmen en tydlig prägel av gammal handelsstad, inte minst genom de hissbommar, som likt kanoner, sticker ut från gavlar och vindskupor på köpmanshusen. Det var Karl X Gustav som hade beordrat kalmarborgarna att bygga i sten. De som byggde i trä hotades med höga böter, vilket inte var så konstigt eftersom trähusen lätt brann ner under de stora stadsbränderna. Västra Kvarnholmen eldhärjades 1679 och 1765 och de östra delarna 1800. De två kvarteren mellan Lilla Torget och Stortorget är det enda område som helt skonats från eld. I centrum på Kvarnholmen ligger domkyrkan och på andra sidan stortorget rådhuset från 1680-talet. Stortorgets alla byggnader vittnar om att både kronan, kyrkan och borgerskapet tillmätte den nya staden hög status. Kalmars domkyrka var ett skrytbygge, den är byggd av öländsk kalksten, granit och inflätade kalkstenar. Den var 1600-talets och barockens förnämsta kyrkliga byggnadsverk i Sverige, ett stormaktstidens skyltfönster.

Ända in på 1950-talet låg 1600-talets stadsplan och bebyggelsetyp orubbad. Under 1960- och 1970-talet revs delar av innerstadens gamla bebyggelse och ersattes av banklokaler, varuhus och parkeringsplatser. Stadssaneringen innebar den häftigaste förändringen av Kalmars stadsbild sedan den medeltida staden demolerades och den nya på Kvarnholmen byggdes. Dock är kulturmiljön bättre bevarad i Kalmar än i många andra svenska städer. En och en halv meter under nutidens "gamla staden" ligger medeltidens stad. Det som inte kom till användning av de raserade vallarna vid byggandet av den nya staden på Kvarnholmen, jämnades ut som ett täcke över medeltidsstaden, vilken bokstavligt talat försvann under schaktmassorna. Av medeltidsstadens och 1500-talets stad återstår i dag bara obetydliga delar av ringmuren ovan jord, t ex vid Skansgatan, och av det sena 1500-talets stadsbefästning, bastionen Skansen.



Gammla kalmar

1500-talsslottet inköptes av Hedvig Eleonora 1661, men slottet brann 30 december samma år. Efter den förödande branden fick arkitekten Nicodemus Tessin d.ä. i uppdrag att uppföra en ny slottsbyggnad utifrån de bevarade murarna och källarvalven av Johan III:s slott. Tessins slottsbyggnad var i stort sett färdig och inredningarna påbörjade vid hans död 1681. Hans son, Nicodemus Tessin d.y., fick därefter ansvar för inredningen, till vilken han tog hjälp av landets främsta konstnärer, samt trädgårdens anläggande.

Tessins huvudbyggnad, som utseendemässigt är påverkad av fransk-holländsk klassicism, rymmer det praktfulla trapphuset och paradrummen, medan de två sidolängorna innehåller bostadssviterna. Berömda är Hedvig Eleonoras paradsängkammare och Lovisa Ulrikas gustavianska bibliotek.

Vid slottet anlades också en exklusiv fransk barockpark som till betydande delar bevarats till vår tid. En stor del av arbetskraften var ryska krigsfångar. Parkens bronsskulpturer är verk av en av den nordeuropeiska renässansens mest framträdande skulptörer, Adrian de Vries. Samlingen fördes till Sverige som krigsbyte dels från Prag, dels från Frederiksborgs slott i Danmark. I utkanten av parken ligger Kina slott.

Drottningholms slott kom att förbli de kungliga damernas slott och år 1744 skänktes det som bröllopsgåva till prinsessan Lovisa Ulrika av Preussen då hon gifte sig med den svenske tronföljaren Adolf Fredrik. Lovisa Ulrika gav Carl Hårleman i uppdrag att bygga på slottsflyglarna med en våning för att inrymma bibliotek och porträttgalleri. Det var också på hennes initiativ Drottningholmsteatern anlades.

Drottningholm såldes 1777 av Lovisa Ulrika till staten. Slottets underhåll försummades, men Gustav III lät anlägga den Engelska parken och under Oscar I genomfördes en del reparationer på slottet, först 1907–1911 restaurerades slottet grundligt.

Sedan 1981 är Drottningholms slott kungafamiljens officiella bostad.

Ingen vet hur långt tillbaka Visbys historia går. Namnformen anger att ursprunget ska sökas i hednisk tid. På platsen har funnits en samlingsplats/handelsplats, vilken senare utvecklats till den rika medeltidsstaden Visby. Strax efter 1151 uppfördes den äldsta kända byggnaden i Visby, Kruttornet, vid den gamla hamnen. Årtalet har kunnat anges efter så kallade årsringsdateringar av en träbjälke i tornets tredje våning. Enligt arkeologiska resultat verkar det så kallade Rolandstorget i staden ha lagts ut cirka 1200.

Först 1203 omtalas Visby för första gången i bevarat skriftligt källmaterial. Det är Henrik av Lettland som i sin krönika nämner "Wysby" i samband med att pilgrimer på resa till Livland kom dit. 

Redan på 1200-talet var Visby ett viktigt säte för Hansan. Stadens befolkning var då till hälften tysk och starka motsättningar rådde mellan stad och land; därför är ringmuren betydligt tjockare mot land än mot havssidan. Den 27 juli 1225 invigdes S:t Mariakyrkans kor. Biskop Bengt av Linköping utfärdade då ett privilegiebrev för de tyska "burgenses" i staden. Tyskarna, som stod bakom kyrkobygget, fick patronatsrätt att bilda en församling vid kyrkan. De tyska handelsskepp som ankom till staden skulle ha skyldighet att erlägga "elemosina" till kyrkans byggnadsfond. Vid denna tid omtalas också en stadsskola i Visby.

Som handelsstad hade Visby tidigt stor betydelse för de baltiska länderna. 1229 får det så kallade "Köpmanssällskapet" i Visby ta ställning till det så kallade Smolenskfördraget som slutits mellan staden Riga och fursten i Smolensk. Man ville att fördraget även skulle innefatta den gotländska kusten. Resultatet blir en Visbyvariant av samma fördrag, accepterat av Visbys invånare och en rad tyska städer.

Runt 1233 bildar tiggarmunkar ur Franciskanorden det dåtida Sveriges första kloster i Visby. Den äldsta stenhusbebyggelsen med sina karakteristiska trappgavelhus uppfördes utmed Strandgatan. 1254 står enligt dendrodatering det så kallade "Liljehornska huset" på Strandgatan färdigbyggt. Byggnaden är med sina sju våningar det högsta medeltidshuset i det nuvarande Visby. En annan fortfarande existerande medeltida byggnad vid gatan är det "Gamla apoteket". Husets bottenvåning är närmast oförändrad sedan medeltiden. Två bjälkar i taket har dendrodaterats till 1277.

1280 slöts ett fördrag på tio år mellan det tyska borgerskapet i Visby och dess "speciella vänner", det vill säga borgarna och köpmännen i Lübeck. Fem år senare mötte på Kalmar slott Magnus Ladulås representanter för kung Erik Magnusson av Norge och tjugotre hansastäder. Kungen slöt då en överenskommelse om att Gotland ska tillhöra Sverige. 

Stridigheter bröt 1288 ut mellan öns allmoge, ledd av Petrus Harding i Vall, och Visbys starkt tyskdominerade borgerskap. Ett stort slag utkämpades vid Roma kloster några mil utanför Visby där borgarna segrade. Kung Magnus stämde de två parterna till förhandlingar i Nyköping. Borgarna i Visby fälldes här till 2.000 marks böter för att man utan kungens tillstånd fört krig och dessutom låtit uppföra en mur runt staden. Kungen godkände dock uppförandet av muren. Detta är det äldsta omnämnandet av Visby ringmur.

1361 erövrades Gotland av den danske kungen Valdemar Atterdag. Enligt en legend skall denna erövring ha följts av brandskattningen av Visby, men historiska fakta är osäkra. Vid den avgörande drabbningen på Korsbetningen, öster om muren, mellan danskar och gutniska bönder, ställde sig staden neutral.

Danskarnas erövring av ön hade inte några omedelbara konsekvenser för Visby. Men handeln hade dock redan börjat ta andra vägar, framför allt över Lübeck i Tyskland. Konjunkturen hade planat ut och började mot 1300-talets slut gå nedåt. ^[2]

Under kriget mellan Albrekt av Mecklenburg och drottning Margareta hade sjörövare, kända under namnet vitaliebröderna, etablerat sig på Gotland. Dessas framfart drabbade Visbys borgare hårt och då dessa hade nära band till Tyska orden såg sig högmästaren Konrad von Jungingen nödsakad att ingripa. I mars 1398 landsteg således en ordensarmé bestående av 4000 man på ön. Öns befälhavare Sven Sture drog sig tillbaka till Visby, men misslyckades med att mobilisera borgarna mot orden, varvid det stod klart att han inte skulle kunna segra. Förhandlingarna mellan de bägge parterna påbörjades därför snart och den 5 april överlämnades Gotland till orden. Sven Sture lovades fritt avtåg och lämnade ön tillsammans med sina soldater, vilket även större delen av ordensarmén gjorde, endast 200 man lämnades kvar för att övervaka ön. 
 

Drottning Margareta krävde snart att ön skulle överlämnas till Kalmarunionen samtidigt som högmästaren krävde att orden skulle ersättas för de kostnader den tvingats stå för genom sin kontroll av ön. Förhandlingarna drog ut på tiden och drottning Margaretas tålamod tröt, varvid hon ställde som ultimatum att ett avtal skulle ha ingåtts innan 11 november 1403, annars skulle hon återta ön med vapenmakt. Således kom danska styrkor att landstiga på ön och kunde påbörja en belägring av Visby i januari 1404. Det lilla antalet tyska trupper som fanns i staden fick starkt stöd från stadens borgare och kunde därför åsamka unionsstyrkorna stora förluster under stormningsförsöket den 25 februari. De återstående unionsstyrkorna kom därefter att ställas mot den ordensarmé som anlände efterföljande månad. Då unionsstyrkorna uppfört skansar kring staden kom det att följa ett segdraget belägringskrig innan ett stilleståndsavtal kunde slutas i juli samma år. Unionsstyrkorna lämnade då ön som förblev under ordens kontroll ännu några år innan orden år 1408 avträdde ön till unionen i utbyte mot 9000 engelska nobler.^{[4][död länk]}

1411 kom kung Erik av Pommern för första gången till Gotland. Här påbörjade han nu byggandet av Visborgs slott i de södra delarna av Visby. Staden var enligt kungen tänkt att bli en fast flottbas som skulle behärska hela Östersjön. Kungens planer var nämligen att utöka Kalmarunionen till att gälla alla länder runt Östersjön. Det är troligtvis Visborgs slott som omtalas i en krönika, skriven vid denna tid av en franciskanermunk. I denna står att en befästning detta år uppförs i Visby. En delvis bevarad bjälke i muren till detta slott har enligt årsringsdatering huggits vintern 1411-1412.

1437 bosatte sig kungen i Visborg efter att ha lämnat Danmark. Han började också bedriva sjöröveri på Östersjön med den stora flotta han samlat på Visbys redd. 1446 anlände unionskungen Kristofer av Bayern med 40 skepp och 2000 soldater till Gotland. Efter en belägring av Visborg ingicks ett vapenstillestånd. Två år senare landsteg den nyblivne svenske kungen Karl Knutsson Bonde på Gotland. Svenskarna intog Visby, men inte borgen, som personligen försvarades av Erik av Pommern. Den nye danske kungen Kristian I sände en stor flotta med krigsfolk till Erik av Pommerns hjälp. Erik undsattes på detta sätt och överlämnade Visborg till Kristian I med löfte om att i gengäld få tre danska slott samt 10 000 gylden årligen. Han bosatte sig sedan i sin födelsestad Rygenwalde – Darłowo – i nuvarande Polen, där han dog 1459. 

Visby övergavs mer och mer, och under 1500-talet störtade stadens bebyggelse till stor del samman^[2]. Enligt traditionen skall lübeckarna 1525 ha bränt stadens alla kyrkor, utom den tyska, Sankta Maria. Om så är fallet gjorde de, sig själva ovetandes, kommande seklers turistnäring en stor tjänst; Visby är idag känt som rosornas och ruinernas stad.

Visby blev åter svensk stad 1645, vid freden i Brömsebro. Sjörövarnästet Wisborgs slott sprängdes 1649. Under andra halvan av 1600-talet började uppröjningen i den illa åtgångna staden. Delar av den förfallna medeltidsbebyggelsen inreddes igen eller byggdes om till lägre och enklare hus. Andra delar jämnades bara med marken; sten från de gamla byggnaderna återanvändes till nya stenbyggnader under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet.^[2]

Efter medeltiden

I april 1808, under Finska kriget, annekterades Visby och övriga Gotland av Ryssland "för evig tid", men det slutade en månad senare då ön undsattes av en svensk flottstyrka under amiral Olof Rudolf Cederström och återgick till Sverige. Den avsatte ryske guvernören Nikolaus Bodisco blev efter krigsslutet i stället kommendant på Sveaborg i Finland.^[5]

Ryssarna kom efter påsk enligt gregorianska kalendern, men före påsk enligt den i Ryssland då ännu gällande julianska kalendern, varför man i Visby det året firade påsk två gånger. Visby domkyrka är därmed den första av Sveriges domkyrkor där man celebrerat rysk-ortodox liturgi.

Visby har liksom hela Gotland besök av många turister idag. I Visby anordnas sedan 1984 den årliga Medeltidsveckan. 1968 hölls den första

Birger jarl (egentligen Birger Magnusson), omnämnd första gången 1237, men troligen född omkring 1210, död 21 oktober 1266 på Jälbolung (begravd i dåvarande cistercienserklostret i Varnhems klosterkyrka i Varnhem i Västergötland), var svensk jarl 1248-1266 och förmyndare för sin son, kung Valdemar 1250-1266.

Birger var son till Magnus Minnisköld och Ingrid Ylva. Enligt en uppgift hos Olaus Petri var Ingrid Ylvas far kungasonen Sune Sik.^[1][2][3] Det har debatterats länge huruvida en sådan person har existerat.

Eftersom Magnus Minnisköld uppges ha avlidit antingen 1208 eller 1210, måste Birger Magnusson ha fötts senast 1211, förutsatt att uppgiften är riktig. Undersökningar i början av 2000-talet, av vad som sannolikt är Birger Magnussons kvarlevor i Varnhems kyrka, konstaterade att han vid sin död 1266 var 50-55 år gammal, alltså tidigast född omkring 1210. Om uppgifterna om faderns död och resultaten från undersökningarna av kvarlevorna kombineras blir slutsatsen att Birger Magnusson bör ha fötts någon gång omkring 1210.

Birger Magnusson gifte sig omkring 1235/1237, i alla fall före 1241, med prinsessan Ingeborg, syster till kung Erik den läspe och halte. De fick flera barn och två av sönerna blev kungar; Valdemar, för vilken Birger jarl blev förmyndare 1250, samt Magnus Ladulås som blev kung då han avsatte sin bror Valdemar 1275.