Historia

Kalmars historia präglas av att staden byggts och vuxit vid vattnet. Det är till största delen över vattnet som omvärlden kommit till Kalmar. På en och samma gång har staden åldrats och föryngrats. Kalmar har börjat som en handelsplats vid en hamn belägen vid en mycket gammal handelsväg. Namnet träder första gången in i historien på en runsten i Södermanland från 1000-talet, där det berättas om en man som blev dräpt i Kalmarna sundum, det vill säga Kalmarsund. Kalmar är sannolikt ett gammalt svenskt ord för stengrund. Stenbankarna – Kalmarna – syns tydligt från Ölandsbron vid lågvatten. Eventuellt nämndes Kalmar först av sjöfarare som benämning på en farlig svårseglad passage.

Flera forskare har tolkat Kalmar som en senast år 1200 planmässigt anlagd stad, men man har också ansett att det före stadssamhället har funnits ett försvarstorn. Järnexporten har spelat en viss roll vid stadens tillkomst.

Vid mitten av 1200-talet var Kalmar en av Sveriges viktigaste städer, en efter nordiska förhållanden blomstrande handelsstad, som dominerades av rika handelsmän av tysk härkomst. I synnerhet anses dessa ha kontrollerat utrikeshandeln. Exporten bestod av tjära, sten och bräder, smör, råg, hudar och tidigt av järn. Stenen bröts ur det öländska kalkberget. Tjära och bräder kom ur Smålands skogar. Saltet var en viktig importvara. Andra vanliga varor som togs hem från utländska orter var öl, vin, tyg, malt och kryddor. Kalmar hade viktiga förbindelser med medeltida Hansan (tyskt handelsförbund). Ända fram mot Gustav Vasas tid tycks handeln till betydande del ha legat i tyska händer.

Men det finns en lång historia i Kalmartrakten före medeltidens. Den ger sig till känna vid den nuvarande stadens ytterkant, där land och stad steglöst övergår i varandra. En krans av järnåldersgravfält visar att bebyggelsehistorien i Kalmar sträcker sig tillbaka till förhistorisk tid. De flesta av de flera tusen fasta fornlämningarna som är belägna inom Kalmar kommun härrör från järnåldern. 1987 gjorde arkeologer intressanta upptäckter i Tingby en mil väster om Kalmar. Enligt en omdiskuterad tolkning skall den då funna boplatsen vara mer än 8 000 år gammal. Forntidens människor lade ner mycket arbete vid utformningen av den sista viloplatsen. Inte långt från Kalmar flygplats bildar sju stenar en krets, en domarring. Här är kanske begravningsplatsen för en forntida bondby. Flygledartornet skymtar fram bortom åkrarna, och man ser de stora kontrasterna mellan dagens verksamhet och gravfälten som har daterats till järnålderns yngsta del 500-1500 e.Kr. Därefter går forntiden över i medeltid. 

Under Kalmarkriget 1611-13 förstördes en stor del av dåvarande Kalmar. 1611 har ansetts vara stadens genom tidernas olyckligaste år. I myterna om det olyckliga kriget spelar Krister Some, en stor roll. Han sägs vara en förrädare som kapitulerade och uppgav slottet till den danska kungen Kristian IV. En befälhavare som överlämnar sig till fiender riskerar alltid att bli betecknad som förrädare. Some har kallats den svarta figuren i Kalmars historia, folket har dömt honom hårt. Generationer av barn har spottat på den bild på slottet som anses föreställa Some.

Staden Flyttas

Slottet och den brända och förstörda staden var under två år i danskarnas händer. När staden sedan under mycket möda hade byggts upp igen kom den svåra branden 1647. Flera år tidigare bestämde man att staden skulle flytta från det utsatta läget vid slottet till Kvarnholmen, som var lättare att försvara. 1647 togs det slutliga beslutet att staden skulle flyttas. Det tog lång tid trots befallning av kungen att flytta en av rikets största städer efter ett halvt årtusende på samma plats. Kvarnholmen befästes med vallar och bastioner. Innanför stadsmuren stakades en symmetrisk stadsplan ut med raka gator kring länsresidenset och kyrkan, staden byggdes upp efter ritningar. Det nya Kalmar blev en fästningsstad, riksgränsen flyttades söderut. Sedan blev Sverige större, Kalmar förlorade i betydelse och blev en provinsstad.

En bit in på 1800-talet började Kalmar växa utanför fästningsstaden. Med järnvägen 1874 bröts vallarna framför järnvägsstationen igenom och delar av slottsfjärden utfylldes. Teatern och frimurarehotellet byggdes. Västerport vid fängelsebron nedanför gamla vattentornet var stadens infart på landsidan. Vindbryggan, som en gång fanns där, togs bort på 1800-talets första del och ersattes av den färdiga tullbron 1850. Linné var fascinerad av Kalmar och alla stenhus som var ovanliga utanför Stockholm på 1700-talet. De vittnar om att byggherrarna var rika trots de hårda tiderna. Än idag bär Kvarnholmen en tydlig prägel av gammal handelsstad, inte minst genom de hissbommar, som likt kanoner, sticker ut från gavlar och vindskupor på köpmanshusen. Det var Karl X Gustav som hade beordrat kalmarborgarna att bygga i sten. De som byggde i trä hotades med höga böter, vilket inte var så konstigt eftersom trähusen lätt brann ner under de stora stadsbränderna. Västra Kvarnholmen eldhärjades 1679 och 1765 och de östra delarna 1800. De två kvarteren mellan Lilla Torget och Stortorget är det enda område som helt skonats från eld. I centrum på Kvarnholmen ligger domkyrkan och på andra sidan stortorget rådhuset från 1680-talet. Stortorgets alla byggnader vittnar om att både kronan, kyrkan och borgerskapet tillmätte den nya staden hög status. Kalmars domkyrka var ett skrytbygge, den är byggd av öländsk kalksten, granit och inflätade kalkstenar. Den var 1600-talets och barockens förnämsta kyrkliga byggnadsverk i Sverige, ett stormaktstidens skyltfönster.

Ända in på 1950-talet låg 1600-talets stadsplan och bebyggelsetyp orubbad. Under 1960- och 1970-talet revs delar av innerstadens gamla bebyggelse och ersattes av banklokaler, varuhus och parkeringsplatser. Stadssaneringen innebar den häftigaste förändringen av Kalmars stadsbild sedan den medeltida staden demolerades och den nya på Kvarnholmen byggdes. Dock är kulturmiljön bättre bevarad i Kalmar än i många andra svenska städer. En och en halv meter under nutidens "gamla staden" ligger medeltidens stad. Det som inte kom till användning av de raserade vallarna vid byggandet av den nya staden på Kvarnholmen, jämnades ut som ett täcke över medeltidsstaden, vilken bokstavligt talat försvann under schaktmassorna. Av medeltidsstadens och 1500-talets stad återstår i dag bara obetydliga delar av ringmuren ovan jord, t ex vid Skansgatan, och av det sena 1500-talets stadsbefästning, bastionen Skansen.



Gammla kalmar