Historia

Så här såg Lunds domkyrka ut under 300 år, från 1500-talet och fram till 1800-talet.

Lunds domkyrka under 1860-talet, innan tornen revs.  

Lunds domkyrka kom till på 1100-talet efter att Lund hade blivit säte för Nordens ärkebiskop. Kyrkan byggdes av sandsten i romansk stil av stenhuggare från Rhen och Italien. Lunds domkyrka anses vara Nordens främsta efterföljare till kejsardomen i Speyer.

Det är svårt att datera domkyrkans egentliga grundläggande. I Knut den heliges gåvobrev, daterat till 21 maj 1085, talas om en domkyrka byggd under 1080-talet. Mycket tyder dock på att detta inte rör sig om samma domkyrka och att den nuvarande domkyrkan började byggas under tidigt 1100-tal när Lund blivit säte för ärkebiskopen. 

Kryptans högaltare invigdes 1123. 1 september 1145 invigdes domkyrkans högaltare och hela kyrkan, helgad åt Sankt Laurentius, kunde tas i bruk.

1234 härjade en mycket omfattande brand i kyrkan. När kyrkan byggdes upp igen tillkom en ny lektoriemur, nya valv och nya fasad i väst. Under samma århundrade införskaffas två bronsstoder som idag finns i mittskeppet.

Viktigare inventarier som tillkom under de kommande 1300-talet är officiantsstolen, korstolarna och altarskåpet (1398). Det astronomiska uret kom till ungefär år 1424. 

1510-1527 restaureras kyrkan av Adam van Düren. Tillbyggnader som märks från denna tid är bland annat den norra korsflygeln, strävpelare med spännbågar, påbyggnad av tornen och ett brunnskar i kryptan.

1592 uppförs predikstolen.

Lunds universitet invigdes den 28 januari 1668 i domkyrkan.

1759-1778 utfördes stora restaureringsarbeten på domkyrkan. Omfattande yttre fasadpartier fick ny sandstensbeklädnad.

1782 var absiden så förfallen att den hotade att störta ner. Planer väcktes då att helt riva absidrundeln och ersätta kyrkan med en rak korvägg i öster. Kung Gustav III beordrade emellertid absidens återställande vilket utfördes efter mycket omfattande nedtagnings- och ommurningsarbeten vilka fortgick under 1780-talet. När kungen 1785 besökte kyrkan fann han dessutom kryptan i svårt förfall och beordrade att också denna skulle iordningställas.

1812 revs S:t Dionysii kapell strax väster om koret och Peder Lykkes kapell norr om det tidigare nämnda kapellet. Det förstnämnda kapellet stod färdigt på 1330-talet medan det senare stod klart så sent som 1425.

1833 påbörjades genomgripande förändringsarbeten av domkyrkan, vilka under ledning av Carl Georg Brunius skulle komma att pågå under många decennier. Fram till 1836 koncentrerade man sig i huvudsak på förändring av interiörerna. Orgeln från 1626 borttogs, altaret från 1577 nedtogs och de medeltida korstolarna flyttades. En bred stentrappa mellan långhuset och koret uppfördes. Åtskilliga innermurar i tvärskeppet och koret försågs med ny sandstensbeklädnad. Gravstenar upptogs och släta kalkstensgolv inlades istället.

1845-1846 genomgick kryptan en omfattande restaurering. Med ett speciellt uppfunnet hävverktyg lyckades man korrigera de svåra sättningarna i väggar och valv. Successivt nedtogs samtliga pelare, grunderna förbättrades och pelarna återinsattes.

Vid den fortsatta ombyggnaden av domkyrkan fick Carl Georg Brunius förnyat förtroende som byggnadsledare. Han efterträddes senare av Helgo Zettervall. De viktigaste förändringarna som dessa två nu genomförde var en mycket omfattande förnyelse av hela västpartiet. De medeltida tornen revs och ersattes av nya med spetsigare torn. Avsikten med restaureringen var att domkyrkan skulle få en mer konsekvent, idealiserad, romansk stil. Man fäste liten eller ingen uppmärksamhet till kyrkobyggnadens tidigare historia. 

Domkyrkans torn, ibland kallade "Lunna pågar", är 55 meter höga. De tillkom vid Helgo Zettervalls omfattande restaurering, då man helt nedrev de medeltida tornen. Tornen, med sina pyramidformade tak, utgör ett kännemärke i Lunds stadssiluett och är tydligt synliga från slätten vida kring. Den äldsta kyrkklockan göts 1513. Tornen är inte öppna för allmänheten.