Kyrkan som vid invigningen fick namnet Karls kyrka, påbörjades år 1660 av Karl X Gustaf, invigdes år 1682 under Karl XI och fullbordades år 1703 under Karl XII. Detta är däremot inte Kalmars äldsta kyrka. I den gamla staden invid slottet låg fram till 1670-talet en gotisk femskeppig kyrka, Storkyrkan.

Domkyrkans nuvarande exteriör är stramt klassicistiskt utformad med fyra uppdragna skärmfasader och fyra torn. Kyrkans arkitekt, Nikodemus Tessin d.ä., inspirerades av renässansens kyrkor i Rom och detta schema med tvåvåniga fasader i norr och söder är hämtat därifrån. Vid utformningen har Tessin bl a tagit hänsyn till kyrkotomtens långsträckta form, varför han skapade en bred fasad som famnar torget och leder besökaren till portalen i dess mitt.

Domkyrkan har tre kyrkklockor, samtliga från 1600-talet och hämtade från den medeltida Storkyrkan.

Kalmar Domkyrka är en av de få oförändrade byggnaderna från vår stormaktstid. Interiören blev utformad enligt den evangelisk-lutherska läran med altaret som blickfång. Kyrkorummets inredning och inventarier återspeglar den svenska stormaktstiden med, gravar, epitafier och ett praktfullt barockaltare. Detta altare ritades år 1704 av Nikodemus Tessin d.y. och visar den treenige Guden: Fader, Son och helig Ande. Det äldsta fasta inventariet i domkyrkan är predikstolen, som skulpterades av bildhuggaren Baltzar Hoppenstedt vid mitten av 1600-talet. Den är överförd från den tidigare Storkyrkan. Korets golv utgörs av gravhällar från 1600- och 1700-talet och många av dem har ett stort konstnärligt värde. En dörr vid sidan av koret leder till Kristofferkoret, vilket är uppkallat efter Kalmar stads skyddshelgon, den helige Kristoffer. Kapellet används för enskild andakt och mindre gudstjänster.

Kalmars historia präglas av att staden byggts och vuxit vid vattnet. Det är till största delen över vattnet som omvärlden kommit till Kalmar. På en och samma gång har staden åldrats och föryngrats. Kalmar har börjat som en handelsplats vid en hamn belägen vid en mycket gammal handelsväg. Namnet träder första gången in i historien på en runsten i Södermanland från 1000-talet, där det berättas om en man som blev dräpt i Kalmarna sundum, det vill säga Kalmarsund. Kalmar är sannolikt ett gammalt svenskt ord för stengrund. Stenbankarna – Kalmarna – syns tydligt från Ölandsbron vid lågvatten. Eventuellt nämndes Kalmar först av sjöfarare som benämning på en farlig svårseglad passage.

Flera forskare har tolkat Kalmar som en senast år 1200 planmässigt anlagd stad, men man har också ansett att det före stadssamhället har funnits ett försvarstorn. Järnexporten har spelat en viss roll vid stadens tillkomst.

Vid mitten av 1200-talet var Kalmar en av Sveriges viktigaste städer, en efter nordiska förhållanden blomstrande handelsstad, som dominerades av rika handelsmän av tysk härkomst. I synnerhet anses dessa ha kontrollerat utrikeshandeln. Exporten bestod av tjära, sten och bräder, smör, råg, hudar och tidigt av järn. Stenen bröts ur det öländska kalkberget. Tjära och bräder kom ur Smålands skogar. Saltet var en viktig importvara. Andra vanliga varor som togs hem från utländska orter var öl, vin, tyg, malt och kryddor. Kalmar hade viktiga förbindelser med medeltida Hansan (tyskt handelsförbund). Ända fram mot Gustav Vasas tid tycks handeln till betydande del ha legat i tyska händer.

Men det finns en lång historia i Kalmartrakten före medeltidens. Den ger sig till känna vid den nuvarande stadens ytterkant, där land och stad steglöst övergår i varandra. En krans av järnåldersgravfält visar att bebyggelsehistorien i Kalmar sträcker sig tillbaka till förhistorisk tid. De flesta av de flera tusen fasta fornlämningarna som är belägna inom Kalmar kommun härrör från järnåldern. 1987 gjorde arkeologer intressanta upptäckter i Tingby en mil väster om Kalmar. Enligt en omdiskuterad tolkning skall den då funna boplatsen vara mer än 8 000 år gammal. Forntidens människor lade ner mycket arbete vid utformningen av den sista viloplatsen. Inte långt från Kalmar flygplats bildar sju stenar en krets, en domarring. Här är kanske begravningsplatsen för en forntida bondby. Flygledartornet skymtar fram bortom åkrarna, och man ser de stora kontrasterna mellan dagens verksamhet och gravfälten som har daterats till järnålderns yngsta del 500-1500 e.Kr. Därefter går forntiden över i medeltid. 

Under Kalmarkriget 1611-13 förstördes en stor del av dåvarande Kalmar. 1611 har ansetts vara stadens genom tidernas olyckligaste år. I myterna om det olyckliga kriget spelar Krister Some, en stor roll. Han sägs vara en förrädare som kapitulerade och uppgav slottet till den danska kungen Kristian IV. En befälhavare som överlämnar sig till fiender riskerar alltid att bli betecknad som förrädare. Some har kallats den svarta figuren i Kalmars historia, folket har dömt honom hårt. Generationer av barn har spottat på den bild på slottet som anses föreställa Some.

Staden Flyttas

Slottet och den brända och förstörda staden var under två år i danskarnas händer. När staden sedan under mycket möda hade byggts upp igen kom den svåra branden 1647. Flera år tidigare bestämde man att staden skulle flytta från det utsatta läget vid slottet till Kvarnholmen, som var lättare att försvara. 1647 togs det slutliga beslutet att staden skulle flyttas. Det tog lång tid trots befallning av kungen att flytta en av rikets största städer efter ett halvt årtusende på samma plats. Kvarnholmen befästes med vallar och bastioner. Innanför stadsmuren stakades en symmetrisk stadsplan ut med raka gator kring länsresidenset och kyrkan, staden byggdes upp efter ritningar. Det nya Kalmar blev en fästningsstad, riksgränsen flyttades söderut. Sedan blev Sverige större, Kalmar förlorade i betydelse och blev en provinsstad.

En bit in på 1800-talet började Kalmar växa utanför fästningsstaden. Med järnvägen 1874 bröts vallarna framför järnvägsstationen igenom och delar av slottsfjärden utfylldes. Teatern och frimurarehotellet byggdes. Västerport vid fängelsebron nedanför gamla vattentornet var stadens infart på landsidan. Vindbryggan, som en gång fanns där, togs bort på 1800-talets första del och ersattes av den färdiga tullbron 1850. Linné var fascinerad av Kalmar och alla stenhus som var ovanliga utanför Stockholm på 1700-talet. De vittnar om att byggherrarna var rika trots de hårda tiderna. Än idag bär Kvarnholmen en tydlig prägel av gammal handelsstad, inte minst genom de hissbommar, som likt kanoner, sticker ut från gavlar och vindskupor på köpmanshusen. Det var Karl X Gustav som hade beordrat kalmarborgarna att bygga i sten. De som byggde i trä hotades med höga böter, vilket inte var så konstigt eftersom trähusen lätt brann ner under de stora stadsbränderna. Västra Kvarnholmen eldhärjades 1679 och 1765 och de östra delarna 1800. De två kvarteren mellan Lilla Torget och Stortorget är det enda område som helt skonats från eld. I centrum på Kvarnholmen ligger domkyrkan och på andra sidan stortorget rådhuset från 1680-talet. Stortorgets alla byggnader vittnar om att både kronan, kyrkan och borgerskapet tillmätte den nya staden hög status. Kalmars domkyrka var ett skrytbygge, den är byggd av öländsk kalksten, granit och inflätade kalkstenar. Den var 1600-talets och barockens förnämsta kyrkliga byggnadsverk i Sverige, ett stormaktstidens skyltfönster.

Ända in på 1950-talet låg 1600-talets stadsplan och bebyggelsetyp orubbad. Under 1960- och 1970-talet revs delar av innerstadens gamla bebyggelse och ersattes av banklokaler, varuhus och parkeringsplatser. Stadssaneringen innebar den häftigaste förändringen av Kalmars stadsbild sedan den medeltida staden demolerades och den nya på Kvarnholmen byggdes. Dock är kulturmiljön bättre bevarad i Kalmar än i många andra svenska städer. En och en halv meter under nutidens "gamla staden" ligger medeltidens stad. Det som inte kom till användning av de raserade vallarna vid byggandet av den nya staden på Kvarnholmen, jämnades ut som ett täcke över medeltidsstaden, vilken bokstavligt talat försvann under schaktmassorna. Av medeltidsstadens och 1500-talets stad återstår i dag bara obetydliga delar av ringmuren ovan jord, t ex vid Skansgatan, och av det sena 1500-talets stadsbefästning, bastionen Skansen.



Gammla kalmar

1500-talsslottet inköptes av Hedvig Eleonora 1661, men slottet brann 30 december samma år. Efter den förödande branden fick arkitekten Nicodemus Tessin d.ä. i uppdrag att uppföra en ny slottsbyggnad utifrån de bevarade murarna och källarvalven av Johan III:s slott. Tessins slottsbyggnad var i stort sett färdig och inredningarna påbörjade vid hans död 1681. Hans son, Nicodemus Tessin d.y., fick därefter ansvar för inredningen, till vilken han tog hjälp av landets främsta konstnärer, samt trädgårdens anläggande.

Tessins huvudbyggnad, som utseendemässigt är påverkad av fransk-holländsk klassicism, rymmer det praktfulla trapphuset och paradrummen, medan de två sidolängorna innehåller bostadssviterna. Berömda är Hedvig Eleonoras paradsängkammare och Lovisa Ulrikas gustavianska bibliotek.

Vid slottet anlades också en exklusiv fransk barockpark som till betydande delar bevarats till vår tid. En stor del av arbetskraften var ryska krigsfångar. Parkens bronsskulpturer är verk av en av den nordeuropeiska renässansens mest framträdande skulptörer, Adrian de Vries. Samlingen fördes till Sverige som krigsbyte dels från Prag, dels från Frederiksborgs slott i Danmark. I utkanten av parken ligger Kina slott.

Drottningholms slott kom att förbli de kungliga damernas slott och år 1744 skänktes det som bröllopsgåva till prinsessan Lovisa Ulrika av Preussen då hon gifte sig med den svenske tronföljaren Adolf Fredrik. Lovisa Ulrika gav Carl Hårleman i uppdrag att bygga på slottsflyglarna med en våning för att inrymma bibliotek och porträttgalleri. Det var också på hennes initiativ Drottningholmsteatern anlades.

Drottningholm såldes 1777 av Lovisa Ulrika till staten. Slottets underhåll försummades, men Gustav III lät anlägga den Engelska parken och under Oscar I genomfördes en del reparationer på slottet, först 1907–1911 restaurerades slottet grundligt.

Sedan 1981 är Drottningholms slott kungafamiljens officiella bostad.

Ingen vet hur långt tillbaka Visbys historia går. Namnformen anger att ursprunget ska sökas i hednisk tid. På platsen har funnits en samlingsplats/handelsplats, vilken senare utvecklats till den rika medeltidsstaden Visby. Strax efter 1151 uppfördes den äldsta kända byggnaden i Visby, Kruttornet, vid den gamla hamnen. Årtalet har kunnat anges efter så kallade årsringsdateringar av en träbjälke i tornets tredje våning. Enligt arkeologiska resultat verkar det så kallade Rolandstorget i staden ha lagts ut cirka 1200.

Först 1203 omtalas Visby för första gången i bevarat skriftligt källmaterial. Det är Henrik av Lettland som i sin krönika nämner "Wysby" i samband med att pilgrimer på resa till Livland kom dit. 

Redan på 1200-talet var Visby ett viktigt säte för Hansan. Stadens befolkning var då till hälften tysk och starka motsättningar rådde mellan stad och land; därför är ringmuren betydligt tjockare mot land än mot havssidan. Den 27 juli 1225 invigdes S:t Mariakyrkans kor. Biskop Bengt av Linköping utfärdade då ett privilegiebrev för de tyska "burgenses" i staden. Tyskarna, som stod bakom kyrkobygget, fick patronatsrätt att bilda en församling vid kyrkan. De tyska handelsskepp som ankom till staden skulle ha skyldighet att erlägga "elemosina" till kyrkans byggnadsfond. Vid denna tid omtalas också en stadsskola i Visby.

Som handelsstad hade Visby tidigt stor betydelse för de baltiska länderna. 1229 får det så kallade "Köpmanssällskapet" i Visby ta ställning till det så kallade Smolenskfördraget som slutits mellan staden Riga och fursten i Smolensk. Man ville att fördraget även skulle innefatta den gotländska kusten. Resultatet blir en Visbyvariant av samma fördrag, accepterat av Visbys invånare och en rad tyska städer.

Runt 1233 bildar tiggarmunkar ur Franciskanorden det dåtida Sveriges första kloster i Visby. Den äldsta stenhusbebyggelsen med sina karakteristiska trappgavelhus uppfördes utmed Strandgatan. 1254 står enligt dendrodatering det så kallade "Liljehornska huset" på Strandgatan färdigbyggt. Byggnaden är med sina sju våningar det högsta medeltidshuset i det nuvarande Visby. En annan fortfarande existerande medeltida byggnad vid gatan är det "Gamla apoteket". Husets bottenvåning är närmast oförändrad sedan medeltiden. Två bjälkar i taket har dendrodaterats till 1277.

1280 slöts ett fördrag på tio år mellan det tyska borgerskapet i Visby och dess "speciella vänner", det vill säga borgarna och köpmännen i Lübeck. Fem år senare mötte på Kalmar slott Magnus Ladulås representanter för kung Erik Magnusson av Norge och tjugotre hansastäder. Kungen slöt då en överenskommelse om att Gotland ska tillhöra Sverige. 

Stridigheter bröt 1288 ut mellan öns allmoge, ledd av Petrus Harding i Vall, och Visbys starkt tyskdominerade borgerskap. Ett stort slag utkämpades vid Roma kloster några mil utanför Visby där borgarna segrade. Kung Magnus stämde de två parterna till förhandlingar i Nyköping. Borgarna i Visby fälldes här till 2.000 marks böter för att man utan kungens tillstånd fört krig och dessutom låtit uppföra en mur runt staden. Kungen godkände dock uppförandet av muren. Detta är det äldsta omnämnandet av Visby ringmur.

1361 erövrades Gotland av den danske kungen Valdemar Atterdag. Enligt en legend skall denna erövring ha följts av brandskattningen av Visby, men historiska fakta är osäkra. Vid den avgörande drabbningen på Korsbetningen, öster om muren, mellan danskar och gutniska bönder, ställde sig staden neutral.

Danskarnas erövring av ön hade inte några omedelbara konsekvenser för Visby. Men handeln hade dock redan börjat ta andra vägar, framför allt över Lübeck i Tyskland. Konjunkturen hade planat ut och började mot 1300-talets slut gå nedåt. ^[2]

Under kriget mellan Albrekt av Mecklenburg och drottning Margareta hade sjörövare, kända under namnet vitaliebröderna, etablerat sig på Gotland. Dessas framfart drabbade Visbys borgare hårt och då dessa hade nära band till Tyska orden såg sig högmästaren Konrad von Jungingen nödsakad att ingripa. I mars 1398 landsteg således en ordensarmé bestående av 4000 man på ön. Öns befälhavare Sven Sture drog sig tillbaka till Visby, men misslyckades med att mobilisera borgarna mot orden, varvid det stod klart att han inte skulle kunna segra. Förhandlingarna mellan de bägge parterna påbörjades därför snart och den 5 april överlämnades Gotland till orden. Sven Sture lovades fritt avtåg och lämnade ön tillsammans med sina soldater, vilket även större delen av ordensarmén gjorde, endast 200 man lämnades kvar för att övervaka ön. 
 

Drottning Margareta krävde snart att ön skulle överlämnas till Kalmarunionen samtidigt som högmästaren krävde att orden skulle ersättas för de kostnader den tvingats stå för genom sin kontroll av ön. Förhandlingarna drog ut på tiden och drottning Margaretas tålamod tröt, varvid hon ställde som ultimatum att ett avtal skulle ha ingåtts innan 11 november 1403, annars skulle hon återta ön med vapenmakt. Således kom danska styrkor att landstiga på ön och kunde påbörja en belägring av Visby i januari 1404. Det lilla antalet tyska trupper som fanns i staden fick starkt stöd från stadens borgare och kunde därför åsamka unionsstyrkorna stora förluster under stormningsförsöket den 25 februari. De återstående unionsstyrkorna kom därefter att ställas mot den ordensarmé som anlände efterföljande månad. Då unionsstyrkorna uppfört skansar kring staden kom det att följa ett segdraget belägringskrig innan ett stilleståndsavtal kunde slutas i juli samma år. Unionsstyrkorna lämnade då ön som förblev under ordens kontroll ännu några år innan orden år 1408 avträdde ön till unionen i utbyte mot 9000 engelska nobler.^{[4][död länk]}

1411 kom kung Erik av Pommern för första gången till Gotland. Här påbörjade han nu byggandet av Visborgs slott i de södra delarna av Visby. Staden var enligt kungen tänkt att bli en fast flottbas som skulle behärska hela Östersjön. Kungens planer var nämligen att utöka Kalmarunionen till att gälla alla länder runt Östersjön. Det är troligtvis Visborgs slott som omtalas i en krönika, skriven vid denna tid av en franciskanermunk. I denna står att en befästning detta år uppförs i Visby. En delvis bevarad bjälke i muren till detta slott har enligt årsringsdatering huggits vintern 1411-1412.

1437 bosatte sig kungen i Visborg efter att ha lämnat Danmark. Han började också bedriva sjöröveri på Östersjön med den stora flotta han samlat på Visbys redd. 1446 anlände unionskungen Kristofer av Bayern med 40 skepp och 2000 soldater till Gotland. Efter en belägring av Visborg ingicks ett vapenstillestånd. Två år senare landsteg den nyblivne svenske kungen Karl Knutsson Bonde på Gotland. Svenskarna intog Visby, men inte borgen, som personligen försvarades av Erik av Pommern. Den nye danske kungen Kristian I sände en stor flotta med krigsfolk till Erik av Pommerns hjälp. Erik undsattes på detta sätt och överlämnade Visborg till Kristian I med löfte om att i gengäld få tre danska slott samt 10 000 gylden årligen. Han bosatte sig sedan i sin födelsestad Rygenwalde – Darłowo – i nuvarande Polen, där han dog 1459. 

Visby övergavs mer och mer, och under 1500-talet störtade stadens bebyggelse till stor del samman^[2]. Enligt traditionen skall lübeckarna 1525 ha bränt stadens alla kyrkor, utom den tyska, Sankta Maria. Om så är fallet gjorde de, sig själva ovetandes, kommande seklers turistnäring en stor tjänst; Visby är idag känt som rosornas och ruinernas stad.

Visby blev åter svensk stad 1645, vid freden i Brömsebro. Sjörövarnästet Wisborgs slott sprängdes 1649. Under andra halvan av 1600-talet började uppröjningen i den illa åtgångna staden. Delar av den förfallna medeltidsbebyggelsen inreddes igen eller byggdes om till lägre och enklare hus. Andra delar jämnades bara med marken; sten från de gamla byggnaderna återanvändes till nya stenbyggnader under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet.^[2]

Efter medeltiden

I april 1808, under Finska kriget, annekterades Visby och övriga Gotland av Ryssland "för evig tid", men det slutade en månad senare då ön undsattes av en svensk flottstyrka under amiral Olof Rudolf Cederström och återgick till Sverige. Den avsatte ryske guvernören Nikolaus Bodisco blev efter krigsslutet i stället kommendant på Sveaborg i Finland.^[5]

Ryssarna kom efter påsk enligt gregorianska kalendern, men före påsk enligt den i Ryssland då ännu gällande julianska kalendern, varför man i Visby det året firade påsk två gånger. Visby domkyrka är därmed den första av Sveriges domkyrkor där man celebrerat rysk-ortodox liturgi.

Visby har liksom hela Gotland besök av många turister idag. I Visby anordnas sedan 1984 den årliga Medeltidsveckan. 1968 hölls den första

Birger jarl (egentligen Birger Magnusson), omnämnd första gången 1237, men troligen född omkring 1210, död 21 oktober 1266 på Jälbolung (begravd i dåvarande cistercienserklostret i Varnhems klosterkyrka i Varnhem i Västergötland), var svensk jarl 1248-1266 och förmyndare för sin son, kung Valdemar 1250-1266.

Birger var son till Magnus Minnisköld och Ingrid Ylva. Enligt en uppgift hos Olaus Petri var Ingrid Ylvas far kungasonen Sune Sik.^[1][2][3] Det har debatterats länge huruvida en sådan person har existerat.

Eftersom Magnus Minnisköld uppges ha avlidit antingen 1208 eller 1210, måste Birger Magnusson ha fötts senast 1211, förutsatt att uppgiften är riktig. Undersökningar i början av 2000-talet, av vad som sannolikt är Birger Magnussons kvarlevor i Varnhems kyrka, konstaterade att han vid sin död 1266 var 50-55 år gammal, alltså tidigast född omkring 1210. Om uppgifterna om faderns död och resultaten från undersökningarna av kvarlevorna kombineras blir slutsatsen att Birger Magnusson bör ha fötts någon gång omkring 1210.

Birger Magnusson gifte sig omkring 1235/1237, i alla fall före 1241, med prinsessan Ingeborg, syster till kung Erik den läspe och halte. De fick flera barn och två av sönerna blev kungar; Valdemar, för vilken Birger jarl blev förmyndare 1250, samt Magnus Ladulås som blev kung då han avsatte sin bror Valdemar 1275.

Traditionen om Sigfrid är osäker och kommer från Sigfridslegenden, som skrevs ned först på 1200-talet. Enligt denna skulle han ha varit engelsk biskop,^[5] ärkebiskop av York, och skickats till Sverige av den engelske kungen Mildred (som inte verkar ha existerat enligt andra källor).

Enligt legenden kom Sigfrid med sina systersöner Unaman (präst), Sunaman (diakon) och Vinaman (subdiakon) via Danmark till Värend för att missionera. De uppförde efter gudomliga anvisningar en kyrkobyggnad vid stranden av Växjösjön.

Under tiden då Sigfrid var i Västergötland för att döpa Olof Skötkonung i Husaby källa överföll och mördade en skara värendsbor under ledning av Gunnar Gröpe Sigfrids systersöner.

När Sigfrid återvände till Värend fann han ett träkar med sina fränders avhuggna huvuden flytande på Växjösjön. Den nyss döpte kungen tågade in i Värend och tvingade förövarna av morden att betala ett stort skadestånd i guld och silver. Sigfrids ville inte ta emot skatterna, utan såg till att kyrkan i stället fick markegendomarna Hov och Tiutursby. Denna fruktbara mark mitt i Värend motsvarar området mellan Växjösjön och Kronoberg vid Helgasjön och blev början på kyrkans markinnehav i bygden.

Sigfrid predikade och byggde kyrkor i södra Sverige och dog i Växjö där han ligger begravd. Hans relikskrin förstördes under 1600-talet (se: Växjö domkyrka).

Sigfridslegenden är en opålitlig källa eftersom den med hjälp av myten om Sigfrid försöker framställa Sveriges då yngsta stift (se vidare: Sveriges stiftshistoria), grundat i slutet av 1100-talet^[6], Växjö stift, som Sveriges äldsta. Mot det kan invändas att det handlar om kristnandet och inte om stiftets grundande. Stiftet och domkyrkan kan snarare ha grundats kring helgonlegenden senare och båda hade Sigfrid som skyddspatron. Uppgiften i Sigfridslegenden om att Olof Skötkonung döptes av Sigfrid vid Kinnekulle är också tveksam eftersom en annan källa, Saxo Grammaticus, hävdar att det var en annan engelsk missionär, vid namn Bernhard, som döpt kungen.