Historia

Sedan inlandsisen drog sig tillbaka befolkades den skandinaviska halvön av söderifrån kommande samlare och jägare i olika generationer. Landet var splittrat i flera olika maktcentra, främst baserade i Svealand samt östra och västra Götaland. Den första kända gränsdragningen med ett annat land (Danmark) ägde rum på 1000-talet. Det var Emund den gamle som under sin regeringstid (1050-60) gjorde denna gränsdragning med den danske kungen. Kungamakten stärkte sitt grepp under 1300-talet. Övre Norrlands kustland koloniseras och försvenskas, även om det norra inlandet fortsätter att huvudsakligen ha samisk befolkning till 1800-talet. Norden förenades i Kalmarunionen år 1397. Av flera anledningar splittrades denna och efter ett inbördeskrig kunde Gustav Vasa år 1523 ta makten över Sverige. Den första riksdagen brukar säges vara Arboga riksmöte år 1435, även om kungarna redan tidigare samlat råd av representanter från rikets mäktiga. Riksdagens funktion och makt har senare varierat avsevärt; under lång tid var den en ståndsriksdag. Fram till 1680 delades den utövande makten mellan kungen och ett adelsråd, vilket ledde till mäktigare adelsmän. I samband med reduktionen infördes 1680 enväldigt monarki. Under 1600-talet kunde Sverige genom sin krigsvana armé bli en europeisk stormakt. Under det följande århundradet saknades resurser att behålla alla besittningar. Till följd av Napoleonkrigen förlorades 1809 den östra rikshalvan av Sverige, som i huvudsak motsvarade dagens Finland, till Ryssland.

Som en reaktion på nederlaget i det stora nordiska kriget började frihetstiden år 1719, vilket ledde till skapandet av konstitutionell monarki, enligt olika konstitutioner 1772, 1789 och 1809, där den sista införde flera medborgerliga rättigheter. Under Gustaf III:s regering stärktes dock kungamakten temporärt. Under Napoleonkrigen erövrade Svenskarna Kiel efter de gjort ett anfall från Svenska Pommern. 1814 så anfaller Svenskarna Norge och tvingar Danmark att ge Norge till Sverige i utbyte mot de svenska besittningarna i Tyskland. Sverige har inte varit i krig efter detta.

Industrialiseringen under 1800-talet kom sent till Sverige jämfört med Storbritannien, men mycket tidigt jämfört med världen som helhet. Byggandet av järnvägar från 1860-talet var av stor betydelse. Företag inom elektronik och kemi som L.M. Ericsson och Nitroglycerin Aktiebolaget fick en internationellt betydelsefull ställning mot seklets slut. Under första världskriget var Sverige neutralt.

Det medborgerliga politiska inflytandet förstärktes gradvis under 1800-talet. En första rösträttsreform beslöts år 1909, vilket införde rösträtt för alla män, med graderad rösträtt, och ett proportionellt valsystem. År 1919 fattades riksdagsbeslut om allmän och lika rösträtt i Sverige, sedan kung Gustaf V accepterat att utnämna Sveriges regering utifrån riksdagens flertal år 1917. Lika rösträtt tillämpades första gången i andrakammarvalet 1921, som ledde till en socialdemokratisk regering under Hjalmar Branting. Under 1920-talet växlade regeringsmakten, men vid valet 1932 kom socialdemokraterna i regeringsställning och förutom sommaren 1936 förblev partiet vid makten fram till 1976. Under andra världskrigets samlingsregering och 1950-talets koalitionsregering med nuvarande centerpartiet delades dock regeringsmakten med andra partier.

Även under andra världskriget hoppades de nordiska länderna kunna vara neutrala, men denna förhoppning gick i kras genom Sovjetunionens anfall på Finland och Nazitysklands anfall på Danmark och Norge, vilket tvingade Sverige att föra en pragmatisk politik mot omvärlden. Efter krigsslutet avvecklades samlingsregeringen och en rent socialdemokratisk regering tillträdde. Under 1950- och 1960-talen genomfördes omfattande reformer inom socialpolitiken och under tidigt 1970-tal genomfördes en omreglering av arbetsmarknaden. Den ekonomiska högkonjunkturen under dessa år gjorde att många kunde ta del av en stigande levnadsstandard.

Den svenska säkerhetspolitiken byggde på alliansfriheten i fredstid syftande till neutralitet i händelse av krig. Senare har det dock visat sig att den formella alliansfriheten inte förhindrade ett nära vapentekniskt samarbete med NATO. Statsminister Olof Palme drev dock en offensiv utrikespolitik med kritik mot bland annat Vietnamkriget och apartheid i Sydafrika. År 1971 ersattes dessutom den tidigare tvåkammarriksdagen med en enkammarriksdag. År 1974 kom en omfattande grundlagsreform. Under 1970-talet försämrades ekonomin och energifrågan blev aktuell. Kritiken mot kärnkraften ledde till att riksdagen beslutade att inga fler kärnkraftverk skulle byggas.

Berlinmurens fall 1989, Sovjetunionens fall 1991 och det kalla krigets slut ledde till en omprövning av den tidigare majoritetsuppfattning att den svenska alliansfriheten förhindrande ett närmare svenskt deltagande i den europeiska integrationsprocessen. Sveriges regering ansökte därför om medlemskap för Sverige i Europeiska unionen (EU), efter att ha varit med i EFTA sedan organisationen bildades 1960. Efter förhandlingar blev Sverige medlem 1995, efter en knapp majoritet i folkomröstning.

Namnet Sverige kommer ursprungligen från namnet "Svea Rike".

mest demokratiska land enligt flera internationella studier.